2009-12-16

Kristin: Sparris och snö

Ibland händer det att jag tar mig i kragen. Idag var just en sådan dag. Efter en lång natt framför datorn och en intensiv förmiddag framför samma skärm ville kroppen sitta kvar i denna invanda ställning, inomhus, typ för evigt. På sin höjd hasa sig ner i köket och fika. Dessutom hade vi oväder här i Montseny igår. Hård vind (ja, en handduk blåste av från torklinan!), svinkallt (säkert inte mer än 6 grader, plus...) och förmodligen litet regn under natten. Det är den 15 december och vintern griper tag om landet. På radion har de varnat att man ska vara försiktig nu i kylan för den kan orsaka hemskheter som diarré och andra tarmproblem. Grannen hörde nog det för han hade på sig en jättestor pälsmössa med öronlapparna nedfällda samt pälshandskar och dunjacka när han körde till affären med sin nya Mercedes.


Så klockan 15:00 trotsar jag naturlagarna och drar på mig träningskläderna (knäkorta byxor, T-shirt och en långärmad tröja) och beger mig ut på en behövlig löparrunda i skogen. Så skönt! Luften är hög och klar, några fåglar sjunger i buskarna, en tupp gal och det doftar gott från grannens brasa. Det är litet molnigt men mellan de grå skyarna glimtar ändå solen fram och låter de få gula löv som finns på träden glöda intensivt bland allt det gröna. Det är först nu som träden börjar ändra färg. I en glänta ser jag en liten rovfågel som glidflyger och försvinner ut på låg höjd över ett grönt fält. Det är så härligt att springa för det ger tillfälle till så många naturupplevelser. Det är som att sinnena skärps av ansträngningen, av hormonflödet, och man upplever allting mer intensivt. I ett buskage står en liten polisbil. Det är byns polis som sover siesta. Inget intresse för skärpta sinnen där inte. Inte störa. Springa vidare.

Där, vid vägkanten, får jag syn på en gänglig och härligt grön vildsparris! Som svensk blir jag fortfarande barnsligt förtjust över att i mitten av december kunna plocka en vild och nyss uppvuxen sparris i skogen. Det är en lycka som ligger på ett djupt själsligt plan, något nedärvt. Det smakar så friskt och kraftfullt och är säkert jättenyttigt, så jag äter ju så klart upp den direkt. Här är en skillnad mellan svenskt och spanskt beteende. En spanjor reagerar mer med ”jasså, är det en sparris. Men ska du verkligen äta den? Rå!?”. En annan skillnad jag reflekterat över är tolkningen av begreppet ”en rejäl löparrunda”. En svensk tolkning, som känns helt naturlig för oss, är att man då springer tills man flåsande antar en blåaktig ton och stupar som en fura i gatan. Den spanska tolkningen är att man småtravar nedför passeon och när ryggen känns litet obehagligt fuktig sätter man sig på en bar med något kallt att dricka. Om man generaliserar litet alltså :) Jag blir allt mer övertygad om att våra viking gener styr vårt beteende mer än vi anar. Vi tar liksom i och biter ihop och svettas och kämpar envist mot elementen. Annorlunda... Men som vikingkvinna i medelhavsland kan man se en mening med denna naturens ordning; när man sprungit så man stupar kan man vara säker på att bli räddad av den där spanjoren som suttit och vilat ut på baren! Ett slags symbios.

Nåja, det finns ju så klart undantag. Jag har hittat ett sådant. Min man. Jag är övertygad om att han är ättling i rakt nedstigande led till Harald Blåtand, men han påstår att han är spanjor. Förutom de tydliga beteendemässiga likheterna med farbror Harald (enorm envishet, intensitet och arbetsamhet och tydliga ledaregenskaper) så finns även otvetydiga fysiska bevis i form av ett ytterst delikat skinn som inte tål stark sol. I händelse av stark solbelysning antar han en dekorativ röd ton. Det passar inte in med den bild jag hade av spanjorer! Det roliga är att de är många av det slaget här i Katalonien och ännu fler i de andra nordspanska ”länderna” som Asturias, Baskien och Galicien. Där spelar de säckpipa och dricker cider och har tydliga keltiska traditioner. Och de pratar helt andra, urgamla språk. Många, även i Katalonien, är till och med rödhåriga! Det är folk som är både genetiskt och kulturellt långt ifrån det övriga Spanien, i synnerhet de södra delarna, där det arabiska inflytandet varit mycket starkt. Min man är från Asturias, så han är väl ursäktad att han inte passar in i min stereotyp för ”spanjor”. Lustigt, förresten... Asturias flagga är gul och blå...

Så går tankarna medan jag springer under ekarna, förbi de förvånade korna i hagen och den blommande busken vid bondens husvägg. Jag bestämmer mig för att springa samma väg hem för att se vägen från ett annat perspektiv. Jag vänder mig om och framför mig har jag plötsligt ett fantastiskt scenario: den högsta bergstoppen i Montseny, 1 700 meter, reser sig över skogen upp mot himlen – och toppen är VIT!!!! Snö!!! Det har snöat där uppe i natt! Och här nere springer jag i knäkorta byxor och tunn tröja. Ännu en gång får jag en sådan där härlig lyckorus-känsla och känner energin sprudla!


/Kristin

1 comments:

Skicka en kommentar

Bloggarkiv

Gadgeten innehöll ett fel

Bloggintresserade

Kontakt

Pär Lindholm

Twitter: utomjording
Skype: parlindholm
Telefon: +34 649105141
Mail: par@activespain.se
Webbsida: Active Spain

  © Blogger templates The Professional Template by Ourblogtemplates.com 2008

Back to TOP